Äventyr på G

Eftersom jag, och min kära hund, var en av de första som drog byggstenarna till det som idag i folkmun är känt som Linköpings Universitet, så känns det föga överambitiöst att poängtera att jag är gammal. Gammal som gatan, dinosaurierna, Jesus och jag gick i samma klass, fanns ens boktryckarkonsten när du var ung?, ja vilken av dessa påståenden som passar bäst för dagen. Åh ja, jag har fått höra dem alla till följd av en kär vän gillar att håna min ålder. Även fast han blott är tre månader yngre, vilket tyvärr innefattar född ett år senare. MEN iaf tillbaka till mitt ämne eftersom jag nu är gammal, host host, så är det reuinion för 9:an iår. Det vill säga alla monster, mardrömmar och spöken man hade i högstadiet skall än en gång leva upp och bli verkliga. Man ska gå där och le och låtsas som att allt är glömt och förlåtet och ljuga om hur bra man lyckats i livet. Frågan är ju bara: Ska man genomlida det när det finns glass i Bigpack som man hellre kan socialisera med? För mig just nu känns det väldigt avlägset att närvara. Inte till följd av att jag hellre föredrar glass utan mer till följd av att jag är fast på min lilla udde! Jag tror jag skulle vilja delta, iaf för att träffa de personer man sällan språkar med eller de glada ansiktena som faktiskt gjorde det möjligt att överleva högstadiet. Men som sagt, som det ser ut nu är jag fast på min udde och kan bara drömma om att få göra storslagen comeback och ljuga om mitt icke-existerande jet-setliv, hur nöjd jag är med riktningen mitt liv tagit, mitt så kallade kärleksliv och hur just mina tankar och funderingar förändrat synen hos oh so many!