Äventyr på G

Som det kanske framgår var detta något jag definitivt gjorde idag. Jag fick min teaterklass att helt tappa fokus genom att bete mig mindre proffesionellt! Men det kan verkligen vara svårt ibland. Jag har en tendens att spåra ur ibland och kanske ge vika åt känslor som jag egentligen borde kontrollera. Det blir alltid med blandade resultat, för det mesta bra dock. Nu har ett scenario målats upp som att jag betett mig som en fullkomlig idiot och kommer få sparken. Nej nej nej skulle jag vilja säga på den. Men som sagt jag fick mina hårt arbetande barn att tappa skärpan idag. 

Bakgrunden är att idag filmades deras agerande vilket gjorde att de var lite extra koncentrerade och vi lärare bestämde oss för att helt enkelt filma allt utan att blanda oss i. I en scen då konspiratörerna har mördat Caesar så är alla glada och skriker typ Frihet, Självständighet och hoppar runt av glädje. Det var i denna scen DET hände! Det brast totalt för mig!! Asså pojkarna är ju så söta, de säger sina repliker är glada men sen när de inte har något går de tillbaka till att se tokuttråkade ut. Svårt att beskriva i text men det är typ YIEEHA och sen gäsp...suck! Och det såg så fruktansvärt fantastiskt roligt ut när de utförde detta. Jag började att småskratta lite granna för mig själv och tyckte att det var himla festligt. Efter någon minut påpekar även Jessica detta och då går det inte längre. Jag försöker och jag försöker men det kommer som en bubblande kraft i mig och jag börjar skratta. Inte fnittra utan gapskratta...Jag försöker givetvis att dölja detta eftersom teatern måste gå framåt. Men ju mer jag försöker desto mer vill det ut! Jag begraver huvudet i min sjal och försöker att tänka på annat, vilket dock är försent. Detta kanske inte låter som en såndär fruktansvärt rolig händelse som skulle kunna leda till detta skratt. Men ack så fel man kan ha, lite av en man-måste-vara-där! Hur som haver jag skrattar och skrattar och skrattar. Jag försöker att inte synas men misslyckas. Det hela slutar med att jag får tårar i ögonen och kan inte stå upp rakt och givetvis har alla observanta elever upptäckt att jag skrattar något ofantligt. Till slut bryter läraren och frågar om jag kan sluta då det inte gör sig bra på film. Han är inte arg utan skrattar själv när han säger detta; så allt är lugnt. Det tar några minuter men jag lyckas lugna ner mig...Puh! Sorry, hela klassen tappa koncentrationen på grund av min enormt proffesionella beteende...Haha det är inte lätt när det är svårt!

Ibland blir det så att det helt enkelt inte går att sluta skratta..antigen till en väldigt rolig episod i livet eller om man ska redovisa om Estniska fågelskådarklubben...

Hur som helst! Klassen tyckte det var kul och läraren tyckte det var kul så ingen skada skedd. Men jag vet att jag borde betett mig lite mer vuxet och sansat. Men det var faktiskt en fantastiskt rolig scen...

För övrigt är det idag 13 år sen min kära far passerade vidare. 13 år- usch tiden går fort. Det känns fortfarande konstigt att inte ha en pappa. Men också att varje dag som går bygger på mitt liv och han får inte vara med och dela det. Jag har varit utan min pappa längre tid än jag hade honom och även om det är väldigt tufft är jag ändå glad. Min far och jag var alltid goda vänner. Alltid kanske är en överdrift men det var aldrig några större problem mellan oss. Jag älskade honom och han älskade mig! Jag var lite av en "pappas flicka" jag menar när jag var liten rakade jag till och med skägget för det gjorde ju pappa. Nej! Mina föräldrar var inte så dumma att de gav min en egen rakhyvel med sylvassa blad. Jag fick bara löddret och en plasthyvel. Ja saken är den att jag saknar min far väldigt väldigt mycket. Det finns många gånger jag önskar att jag kunde få prata med honom om saker och bara berätta om min vardag. Men nu är livet som det är och jag är glad att jag hade honom i 12 år och att vi hade bra 12 år. Han fanns som en del av mitt liv för att han ville inte för han var tvungen...

För den som inte finns hos oss, tänder vi nu ett bloss

Det är precis vad jag har gjort. Jag har tänt ett par ljus till mina av min far Thomas Karlsson!