Äventyr på G

...but I am! Idag är det 14 år sen min far lämnade jordelivet, 14 år sen! Känns som en mindre evighet sen, en evighet av saknad, frågor utan svar och längtan. Min far fanns i livet i 12 av mina livsår, nu har 14 till passerat utan honom, utan hans stämma, utan hans värme, utan hans lukt och utan honom. Jag minns dagen mer eller mindre som det var igår, vad jag gjorde, vad jag sa och hur jag reagerade. Jag skäms fortfarande lite för hur arg jag var på min lillebror och alla hans frågor, hur jag skrek åt honom att; pappa är död och kommer aldrig mera tillbaka, fatta det! Hur mina släktingar omkring mig grät och inte ville tro på de besked vi fått, hur min farmor nära kollapsar då läkaren berättar vad som hänt. Jag minns hur jag fick gå in och se min far, min hjälte, ligga orörlig i ett rum fyllt med ljus. Jag minns hur jag innerligt önskade att det fanns något jag kunde göra. Jag kanske kunde slå igång hans hjärta själv, känslor av övergivenhet blandades med sorg och mod. Jag visste att jag var tvungen att vara stark, för min skull, för farmors skull, för Toms skull och för mammas skull. De hade för mycket att ta itu med så jag var tvungen att vara stark. Det var något jag lovade mig själv och min far i detta ögonblick...