Pappa kom hem för jag längtar efter dig...
Kommer man alltid att vara barn i sina föräldrars ögon? Jag tror det! Nu har ju inte jag upplevelsen av att själv vara förälder men att ha en del av sig i en annan person måste vara en grym upplevelse. Så stor att man gör allt för att skydda dem, älskar dem vad som än händer och vilka hyss de än tar sig för. Försöker förstå deras dilemman och deras ångest. tröstar, stöttar och ständigt närvarande. Ja det kanske inte gäller alla föräldrar men det gäller i allra högsta grad min mamma. Min fina lilla mamma som alltid, alltid finns där när jag är som mest förvirrad eller ledsen över saker och ting. Som alltid tycks veta vad som skall sägas för att lugna och trösta. Jag hoppas jag kommer få chansen att bli den sortens mamma en dag men just nu känns allting så långt borta.
-
Jag är verkligen tacksam över att tagit beslutet att lämna Sverige för att göra något annat, i alla fall för ett tag. Jag tycker att jag har lärt mig och växt under det år som har gått. För ja, jag har varit i Spanien mer än ett år nu, om man inte räknar semester och så. Jag har lärt mig vad som är viktigt i livet och vad jag kan leva utan, vissa uppenbarelser och insikter som man inte direkt hoppades på har infriats. Dörrar har öppnats, andra har stängts. Vänskaper har förändrats och nya har skapats. Sanningen gör ont men det får man leva med och ibland kommer man ur det starkare, ibland kommer man ur det som en ny person med något förändrat inom en. Själv kommer jag gå ur denna strid med krigsskador, något sårad, men stolt. Det finns få saker som jag uppskattar högt i livet och en del av mina tidigare höga förhoppningar har fått stiga ner mot en bittrare verkligheten. Vem vet kanske levde jag i en fantasivärld? Kanske trodde och hoppades jag allt för mycket? Var mina förväntningar för höga eller fanns de inte ens där till att börja med?
-
I all denna uppståndelse kan jag inte undgå att fundera på över hur mitt liv hade sett ut om vi spolar tillbaka 14 år. 14 år i december, den dag då mitt liv tog en drastisk vändning. Dagen jag var tvungen att växa upp, att möta den verkliga världen och sluta leva i ett barns oskyldiga och skyddade värld. Ändå kan jag inte förmå att sluta tänka på om den dagen hade slutat annorlunda, hur hade mitt liv sett ut idag? Hade jag lärt mig något annat? Hade jag tagit en annan väg eller hade jag funnit mig själv med samma dilemman? Hade en manlig förebild, en far, hjälpt då frågor och funderingar vuxit sig stora? Jag vet att min far var en principfast man och att han och jag i stort sett delar samma värderingar, på så sett är jag verkligen min fars dotter. Vi har samma övertygelse och syn på rätt och fel och stor portion envishet. Jag kommer aldrig glömma men var dag blir det svårare och svårare att minnas småsaker.
-
Varför detta långa inlägg om själavandring? Ingen aning, många timmars funderingar bryts ner till fragment som hamnar på World Wide Web. Oh nej jag kunde inte färdigställa detta inlägg utan tårar. Jag saknar min far oerhört mycket, älskar min mor desto mer men befarar att något är trasigt inom mig. Miljonfrågan är bara: kommer jag alltid att vara trasig? Är jag förstörd för all framtid?
-
Our scars reminds us that the past is real
Kommentarer
Trackback
